Jan växer upp i Östberlin, i det tidigare DDR. Som en fjortonåring ger han en röra med sin mohawk. Samtidigt möter han några hooligans och börjar kämpa med sina motståndare efter fotbollsmatcherna. Kampen blir alltmer brutal, och snart beskrivs Jan och hans vänner som de mest beryktade och galna hooligansna i området. Jan saknar inte en gatekamp och är inte rädd att tävla med tjugo hollar mot en mob på tvåhundra. Vid femton slutar Jan i ett ungdomsfängelsecenter på grund av anti-statliga texter som hämtar sitt hat mot staten ännu mer. Vid arton försöker han flyga till väst och hamnar i Stasi-fängelset, där han känner igen hela hårdheten i systemet igen. Den 9 november 1989 levde Jan levande hur muren faller. Hooligan scenen är nu nästan warlike. Polisen är inte längre befälhavare av situationen. Och långsamt förlorar Jan kontroll över sitt liv. Han ansluter sig till neo-nazi-scenen och glider djupare och djupare in i vålds och alkoholens träsk. Oförverklig börjar en katastrof. Men Jan är redan för djup i att gå ut. En annan kille måste dra nödbromsen för honom innan det är för sent …
Verlag: fontis, 2007
Seitenzahl: 288 S.
Ich habe das Buch der Hooligan gelesen und bin dadurch zum Glauben gekommen.
Leserstimme | November 2009
Hallo liebe Damaris!!!!
Ich denke das Jan viel um die Ohren hat, kannst du ihm bitte von mir ausrichten, dass ich ihm sehr dankbar bin für seine Geschichte. In meinem Leben hat sich viel geändert (im positiven natürlich). Ich habe mehr Lebensfreude, habe viel Spaß daran in der Bibel zu lesen, bin offener, treffe mich einmal die Woche mit dem Pastor um einfach mehr zu lernen, gehe anders mit den Leuten um usw. Ich möchte einfach nur DANKE sagen. DANKE auch dir, denn du hast das Buch geschrieben. Du hast das Buch so geschrieben das es mich gefesselt hat, dass ich nicht mehr davon los kam. Ich habe nie gerne gelesen, aber durch dein Buch bin ich eine große Leseratte geworden. Ich will einfach nur DANKE sagen.
Lesersteimme | November 2010
Mein 19jähriger Sohn hat das Buch „Der Hooligan“ gelesen und hat mich fast genötigt, es auch zu lesen. Ich habe es nicht bereut. Es war spannend, beeindruckend, schockierend zu gleich. Es hat mich mehrfach zu Tränen gerührt.
Leserstimme | Dezember 2008